Albert Wiking




Positiv energi bland negativen

I en av Heimstadens lägenheter i Malmö ryms 10 000 negativ. Men också en provdoka, ett zebrahuvud och mängder med växter.­ Följ med hem till Albert Wiking.

På gatan nedanför Albert Wikings ­lägenhet är det ett ständigt myller. En liten bit bort är torghandeln i full gång. Det väljs grönsaker, blomsterbuketter granskas och man enas om ett pris. Uteserveringarna här är nästan alltid fullsatta. Musiken från olika ställen blandas med röster. Någon tutar, en skateboard rullar över gatan och två barn skrikskrattar ikapp. Albert trivs mitt i smeten. Men inne i sin ­lägenhet vill han ha lugn. Det hänger tunna vita gardiner framför varje fönster som skärmar av världen där ute men samtidigt släpper in fantastiskt solljus och en lagom dos sorl.

Vita väggar och tomma golvytor
Innanför gardinerna råder en helt annan stämning. Väggarna är vita och de tomma golvytorna får vara ifred från saker som inte fyller en funktion eller har en mening. På väggarna hänger få – men stora – tavlor och i fönsterkarmar, på piedestaler och på golvet står väl valda växter, inhämtade från världens alla hörn.
– Här råder ett meditativt lugn, säger Albert själv om sin trerummare.
Han flyttade hit för drygt ett år sedan. Samtidigt slutförde han arbetet med utställningen och boken We have a dream. Mycket hände samtidigt, det var tufft. Det är inte en tid han minns med glädje men han konstaterar att han tog sig igenom den. Utställningen har visats på Fotografiska i Stockholm, Lunds konsthall, Göteborgs stadsmuseum och i flera andra svenska städer sedan dess. Dessutom har man visat intresse från bland annat New York, London och Hongkong.
– Nu är det fantastiskt att se vad allt arbete lett till. Det här är faktiskt något alldeles unikt.
Arbetet med We have a dream som har pågått i femton år har resulterat i porträtt och intervjuer med över hundra aktivister, fredspristagare, artister, författare och politiker, som alla varit hotade på något sätt men inte vikt ner sig. I utställningen står också okända ungdomar som Ida Engblom och Abbas Ahmadi sida vid sida med Nelson Mandela och Malala Yousafzai.
– Förstå vad det gör med de unga tjejerna!
Albert kan fortfarande känna förundran över hur de fick till mötena med några av människorna som är med i projektet.
– Många gånger kändes det som ett mirakel när vi till sist fick ett ja. Malala tackade nej till allt, till och med att invigningstala under OS. Men vi fick ett ja, efter många försök.

Speciell rekvisita i bilderna
Nu sitter Albert i sin vita soffa och bläddrar i boken. Även om han själv både bestämt ordningen i boken och formgivit den bläddrar han fram och tillbaka ett par gånger för att hitta det han letar efter. På några av sidorna sticker ett plagg, miljön eller rekvisitan ut. Albert har ofta haft en tydlig bild av hur han vill att bilden ska bli, men vägen dit är inte alltid enkel. Han hittar det han letat efter.
– Här! Marina Abramovic är en av de största inom konstvärlden och jag ville gärna att hon skulle ha på sig en Napoleonrock jag lånat med mig från Malmö Opera. Hon var skeptisk men jag bad henne prova, vilket hon till sist gick med på. Sedan frågade hon efter en spegel och när vi till sist hittade en gillade hon det hon såg. Hon sa: ”Något mycket ovanligt har hänt, du har lyckats övertyga mig!”.
Att vinna förtroende hos dem han möter är ingen självklart. Men han har en noga uttänkt strategi. Misslyckas han är det kört. Finns det inget förtroende för fotografen syns det i bilderna, menar han.
– Ofta är det ganska svåra förutsättningar när vi träffas. Det kan vara ont om tid eller så är vi i ett oinspirerande hotellrum. Jag har bara en millisekund på mig att skapa förtroende. När vi skakar hand kan jag inte visa att jag är imponerad. Jag känner stor respekt givetvis, men jag måste vara mig själv. Annars släpper de inte in mig på riktigt. Alla de vi träffat brinner för något och den glöden måste synas i bilderna.

 

Albert Wiking
Albert Wiking i sitt hem.

Hur började arbetet med We have a dream?
– Jag har alltid varit känslig och blir beklämd av orättvisor. När ­någon far illa blir jag både upprörd, ledsen och frustrerad. I alla år har jag skänkt pengar till allt från Blindas förening till Amnesti men till sist kände jag att det inte räckte med att det drogs pengar från mitt konto varje månad. Finns det något jag kan bidra med som kan påverka världen, om än bara lite? tänkte jag. Och då blev det ganska självklart.
– Jag har alltid fotograferat, men aldrig för fotograferandets skull. Det måste finnas en berättelse. Bilden ska vara ett skyltfönster, ett lockbete in i texten.
Albert är nyss hemkommen från Göteborg, när vi träffas. Där har han varit för att öppna utställningen. Några dagar senare reser han till London. Men mellan resorna är det i sin ljusa lägenhet han landar.
– Jag är egentligen en samlare men många av mina saker står på gården på Österlen. Här finns bara en bråkdel av mina saker, säger han och ser sig omkring i vardagsrummet.
Även om många tillhörigheter inte finns på plats här ryms ändå många saker som skulle få många att kanske le och höja på ögonbrynen. Till exempel en uppstoppad zebra, en skyltdocka med en mask över ögonen och en tork från en frisörsalong som gjorts om till lampa.
– Jag tycker om mina saker. Och jag gillar att skapa själv. Det här soffbordet har jag gjort, till exempel.
I bokhyllan står flera exemplar av boken och i hallen in mot sovrummet står en gigantisk tavla från utställningen lutad mot väggen. Redan nu står det klart att han gjort skillnad, skapat förändring, för många.
– Det har blivit tydligt att det här är så mycket mer än en bok och en utställning. Vi har skapat något stort. Bara det att dessa människor nu är med i samma sammanhang är en stor kraft. Det känns fantastiskt att ha varit med och skapat det.

Delar av intäkterna från försäljningen av boken We have a dream går till Läkare utan gränser.