Stig blev rik på ord i en fattig familj

Böcker var en bristvara under Stig Anderssons uppväxt, med föräldrar som kämpade med ekonomin. Trots det kom ord att bli hans livs största och dyrbaraste intresse.

”En författare av rang. Men han är ju så osynlig”. Så går det att läsa om Stig Andersson i en av Gävles största lokaltidningar. Stig nickar instämmande åt beskrivningen.

– Jag har aldrig gjort så mycket väsen av mig. Jag är i grunden blyg och ingen offentlig människa.

Trots det är ord och personliga möten två av livets dyrbaraste ingredienser, för Stig.

För att förstå bakgrunden till Stigs passion och fallenhet för poesi och litteratur tar han oss tillbaka till Skellefteå på 1940-talet.

– Där växte jag upp i en arbetarfamilj. Mina föräldrar hade väldigt dålig ekonomi och böcker var, liksom mycket annat, en bristvara. Då och då fick jag en bok av min mormor, som var den som inspirerade mig till att börja läsa.

Hyresrätten är en underskattad boendeform, tycker Stig. Han själv har bott i samma lägenhet i 52 år och ser hyreshuset som en liten by.
Hyresrätten är en underskattad boendeform, tycker Stig. Han själv har bott i samma lägenhet i 52 år och ser hyreshuset som en liten by.

Mormor som enda läsare och kritiker

Och som han läste! När klasskamraterna nötte ”far ror, mor är rar” i Beskows bilderböcker ägnade sig Stig åt Robinson Crusoe. Han började skriva egna uppsatser, ”långt ifrån lysande” poängterar Stig, men han roades av det.

– Sedan som 16-17-åring fick jag upp ögonen för Thomas Tranströmer och det var då jag började skriva poesi. Tranströmer är min gud, säger Stig.

Till en början var Stigs mormor hans enda läsare och kritiker. Det var först 1973, efter en förlagskris och avlagd examen på socialhögskolan, som Stigs första diktsamling gavs ut hos ett litet förlag i Bollnäs. Samtidigt började han jobba som socialarbetare, som Stig själv väljer att kalla sig. Ett jobb som var väldigt psykiskt påfrestande och skrivandet gick lite som en berg- och dalbana efter hur mycket ork han hade.

På 1980-talet kom hans tredje diktsamling, Älven. Den blev recenserad av många tidningar och belönad med norrländska litteratursällskapets stipendium, Rörlingpriset.

– Det var en stor framgång. Men sedan tog jobbet över handen igen.

Nu när Stig Andersson är pensionär får skrivandet ta mer tid. Han håller just nu på med sin andra roman.
Nu när Stig Andersson är pensionär får skrivandet ta mer tid. Han håller just nu på med sin andra roman.

Brott i Västerbottnisk älvdal

Trots att Stig börjat på en roman som Nordstedts ville ge ut, la han skrivandet på hyllan. Det var först när han blev pensionär som han plockade upp manuset igen. Och 2019 kom den ut på eget förlag – Myrgöreln. En berättelse om ett brott som utspelar sig i byn Långsvedjan, i en Västerbottnisk älvdal i mitten av 1950-talet. Under en tid då folkhemmet och det moderna Sverige är på stark frammarsch. Samtidigt som det hävdvunna och tryggt vedertagna fortfarande håller människorna i dessa bygder i ett starkt grepp.

Varje ord i boken är väl avvägt av Stig, som vet dess vikt i en dikt.

Vid köksbordet i hyreslägenheten i Sätra pågår just nu arbetet med en andra roman. Skrivandet tar tid, och det får det göra nu när Stig är pensionär.

– Jag har en väldigt tålmodig och förstående fru som uppmuntrar mig.

De har bott i samma lägenhet i 52 år och Stig reflekterar gärna över hyresrätten, som han tycker är en underskattad boendeform.

– Ett hyreshus är som en liten by. I vårt hus bor 27 hushåll och jag värderar verkligen alla möten som folk bjuder på. Jag får träffa människor från Boden, Eritrea och Syrien. Ibland blir det mest ett fåtal ord om vädret som byts och ibland är det svårt att förstå varandra språkmässigt. Men det spelar ingen roll.

Är det något Stig vet, är det att även få ord kan ha stor betydelse.