Doris Holmgren Heimstaden

Tickandet får Doris att känna sig hemma

Här bor Doris Holmgren i en av Heimstadens lägenheter i Linköping. Hon bor på första plan i en tvårummare i Ryd med egen uteplats och nära till både studentlivet och alla bekvämligheter.

Det var när Doris arbetade som nanny i London som hon bestämde sig för att bli lärare.
– Jag satt med barnen om kvällarna och gjorde läxor och det var så häftigt att få lära ut, att få hjälpa dem att förstå. Nu, ett år senare läser hon till lärare med inriktning engelska och samhällskunskap i Linköping. Och har nyligen flyttat in i en av Heimstadens lägenheter på Mårdtorpsgatan i Ryd.

– Det är första gången i mitt vuxna liv som jag bor så här stort. Första gången jag har mer än ett rum och har plats för ett köksbord! Dessutom har jag en stor uteplats. Jag trivs jättebra, här vill jag stanna, säger hon om sitt ganska nya hem.

Tycker om att ha besök
Doris bor i en tvåa på drygt 60 kvadratmeter. Hon stortrivs med att bo själv men har gärna vänner på besök, både många och ofta. Måndagar har till exempel blivit kompisgängets vinkväll då de lagar mat ihop och vem de ska vara hos är självklart.
– Många av mina vänner är avundsjuka på min lägenhet, att den är så stor, och det är något jag också älskar med den. Jag tycker dessutom om att vi ofta ses här.

Doris Holmgren Heimstaden
Doris Holmgren trivs i sin lägenhet.

Letar efter ett väggur
Lägenheten är ljus med vita väggar och inredningen går i grått, vitt och detaljer i svart. Doris vill gärna ha mer färg här, men tycker
samtidigt att det är svårt.

– Min mamma har alltid haft det väldigt vitt. Hon är byggingenjör och vi har under hela min uppväxt flyttat, renoverat, sålt och köpt nytt. Den röda tråden har varit mammas stilrena inredning. Det är nog därför jag också har det så. Men det finns också saker i lägenheten som påminner henne om motsatsen till det vita, och motsatsen till att flytta mycket.
– Jag måste ha en klocka som låter. Jag älskar det där ljudet, tick, tack, tick, tack… Egentligen vill jag ha ett riktigt väggur men tills dess duger denna bra, säger Doris, och tittar upp mot väggen i köket där den svart-vita klockan hänger och gör sig påmind, varje sekund. Det ständiga tickandet gör henne lugn, menar hon, och hon vet precis varför.

– Min morfar har nog upp mot hundra väggur i sitt hus. Och till skillnad från oss har han alltid bott på samma ställe. Hans hus har varit hemma för mig.

Men nu skapar Doris ett nytt, eget hem. Hon är fast besluten om att stanna de 4,5 år hon har kvar på lärarutbildningen, och i så fall blir det den längsta tid hon bott på samma ställe.
– Ja, här ska jag vara kvar, jag ska göra detta till mitt hem och ha det riktigt mysigt.