Åke Malmgren är uppvuxen på en bondgård i Norge och redan i tidig ålder visste han vart han ville – nämligen uppåt. Höjder fascinerade honom och det fanns nog inte ett enda tak eller trädstam på gården som han inte klättrat uppför. Med åldern fick fascinationen för höjder ny fart – och det på rälsbanor på alla möjliga nöjesfält. Intresset för berg- och dalbanor delade han med sin bror och det var det som fick de två bröderna att tillsammans ta sig till nya höjder. 2008 hoppade de ut från ett plan tillsammans. Det var Åke Malmgrens första fallskärmshopp. Och sedan var han fast.
– Det var en fantastisk frihetskänsla. Många nätter har jag drömt att jag kan flyga. Det här var så nära känslan i drömmarna jag kunde komma.
Nu har han över 1000 hopp i bagaget och är aktiv medlem i Söderhamns fallskärmsklubb. Han har flera instruktörsgrader och vidareutbildar sig ständigt.
– Man blir aldrig fullärd i fallskärmshoppning. Det finns alltid nya grenar och tekniker att prova på och lära sig, säger Åke som just nu ser fram emot att utbilda sig till tandeminstruktör.
Ett hopp han aldrig glömmer
Ironiskt nog bor höjdälskande Åke i en lägenhet på bottenvåningen, på Smultronbacken. Men han trivs bra. Sandviken ligger mitt emellan hans jobb som IT-tekniker i Avesta och hans andra hem – Söderhamns fallskärmsklubb. Familjen på Smultronbacken består av en sambo och en katt. Den ”andra familjen”, som Åke gärna kallar klubben, består av ett 20-tal entusiastiska fallskärmshoppare som blivit goda vänner.
– När du hoppar fallskärm är det väldigt mycket runt omkring. Själva hoppet tar tre till fem minuter. All övrig tid går till att planera hopp, prata om hopp och kolla på filmer med hopp. Sedan äter vi middagar, grillar, bastar och fortsätter att prata fallskärmshopp. Jag uppskattar den sociala biten väldigt mycket. Att uppleva sådana här saker tillsammans gör också att man blir en väldigt tajt grupp, säger Åke.
Ett hopp som Åke gärna minns och pratar om är ett han gjorde från 3500 meters höjd.
Det var egentligen en fin sommardag, men det kom lite skurar då och då. När Åke tillsammans med några vänner skulle hoppa ut från planet var det bredvid ett gigantiskt, väldigt högt drivande moln. När de öppnat fallskärmarna på 1000 meters höjd och svävade mot marken med molnet framför sig och solen i ryggen började det regna ur molnet. En stor regnbåge formades, som ur Åkes synvinkel blev till en enorm cirkel som glittrade framför honom under färden genom regndropparna.
– Det var en helt otrolig upplevelse som jag kommer bära med mig i minnet för alltid.
Den nyfikne undrar säkert om Åke, som gjort över 1000 hopp, någon gång har varit med om någon skräckinjagande situation.
Hoppade med trasig fallskärm
Åke vill inte riktigt kalla den där gången för skräckinjagande. Han visste ju precis hur han skulle göra. Men en gång hände det faktiskt att fallskärmen inte fungerade. Åke förklarar lugnt.
– När jag löste ut fallskärmen stannade den inte upp och svävade sakta fram som den ska, utan den svängde väldigt kraftigt åt ett håll och dök mot marken. Jag trodde att en broms lossnat, och försökte ta loss den andra också för att kompensera. Sedan försökte jag styra mot svängen, men inget hände. Då var det bara att utlösa reservfallskärmen. Det har jag övat på och instruerat elever så mycket att det skulle jag kunna göra i sömnen, säger Åke.
– En sekund senare hade jag en fungerande fallskärm. Så nej, det var aldrig särskilt skräckfyllt.
Den där pirriga, skräckslagna känslan som många känner vid ett första fallskärmshopp känner inte Åke längre. För det krävs att han provar en ny teknik eller ny typ av hopp. Men frihetskänslan är alltid slående. Den tröttnar han aldrig på.
– När jag inte hoppat på ett tag får jag abstinens, det ska medges, säger Åke och tittar upp mot himlen.
